Jaha, hur gick det här till? Att nästintill helt obemärkt ha ökat så mycket i vikt att man inte har lust att väga sig alls längre, för man vill inte se. Man blundar hellre. Och kör vidare.
Orsakerna är förstås många. Men nu, när jag tagit tag i det här, och förhoppningsvis för sista gången, bestämt mig för att nå en hälsosam nivå, är det viktigt att man förstår vad det är som är just mina stötestenar. Annars kan man ju inte undvika dem när jag nått min drömvikt och ska börja äta "vanligt" igen.
Jag måste tyvärr inse och se sanningen i vitögat, att jag inte kan slarva med maten! Jag kan inte och får inte småäta för att jag har hoppat över lunchen. Det ena tar inte ut det andra, om jag nu trodde det! Det jag har gjort, är att sätta blodsockerbalansen ur spel. Stackars kropp vet inte hur den ska agera. Mycket insulin eller lite? Det är när blodsockret får sina dippar som suget blir som störst. Bättre med rätt sammansatt mat på bestämda tider, bort med bortförklaringar att jag inte kan äta när jag vill med det här jobbet. Det är ju inte sant. De dagar då jag inte kan äta en regelrätt lunch, ja då får jag exempelvis ha med mig en näringsbar eller näringsdryck. Punkt.
Och att ha en bra kondition borgar för en jämn och hög ämnesomsättning. Det mår man bra av. Man får energi och plötsligt känns det som att dygnet faktiskt har fler timmar! Konstigt det där, men så är det.
Förra året, 2012, i oktober bestämde jag mig att ta det här på allvar, och inte ge mig själv en chans att gå tillbaka till att blunda för min hälsa. För allt hänger ihop, hälsa, vikt, välmående, även till viss mån känsligheten för stress.
Så jag anmälde mig till Itrim. Och det har jag inte ångrat! Mer om det i kommande inlägg.