femtiofyllda.blogg.se

Jag har ett jobb som innebär att jag reser mycket och bor tidvis på hotell. Det är mycket svårare att hålla sig till en vettig mathållning, så jag är väldigt tacksam att det finns näringsbars, min räddning sådana här dagar. 

 

Idag har mina tre måltider sett ut så här:

 

frukost på hotellet; ca 1 dl fil, 1/2 dl havregryn/müsli-blandning, några russin och torkade fruktbitar i filen, ett kokt ägg, en skiva mörkt "fröbröd" (inget fett på!) med en skiva kalkon, gurka och paprika, två koppar kaffe 

 

lunch; 2 st Itrims Balancebars med raspberry och chococrisp smak (130 kcal/styck)

 

middag; ugnsstekt kycklingfilé med lök och zucchiniskivor, resten av tallriken bestod av sallad med rödlök, champinjoner, gurka, tomater, rivna morötter och fetaost. Ett stort glas isvatten till.

 

Egentligen ska jag äta fyra måltider om dagen för att slippa känna hunger, men just idag blev det inte så och jag led inte heller. 

Jag längtar verkligen efter våren, ljuset och kallt som följer med det. Man hinner med så mycket mer en vanlig vardag när kvällen är ljus. Man kan bege sig ut på joggingsspåret eller bara ut och promenera. 

Man slipper bylta på sig flera lager kläder bara för att komma ut. Och solen, den ljuva! När solen skiner omvandlas mitt sinne omedelbart, jag blir gladare, mer nyfiken på omgivningen, tar för mig mer, får energi. Det är vad jag ser fram emot nu. 

När jag var i London förra veckan så kände jag lite vårvibbar, och handlade dessa två blusar på Primark för drygt 100 kr styck. Riktiga vårblusar som bara väntar på att bli använda!

 

 

 

Jaha, nu har vikten stått still en hel vecka. Anledningen? Jo, jag åkte till London med min äldsta dotter och mitt äldsta barnbarn på femton år. Det var supermysigt att få vara med dem och umgås så många dagar dagar i sträck (5 dagar). Vi var på Madame Tussaud och tittade på dessa konstverk till vaxdockor, vi åkte dubbeldäckare, vi åkte till Piccadilly circus, Carnaby Street och oj vad vi shoppade på Primark! Massor av härliga fina kläder som man inte hittar i Sverige. Jag var tvungen att köpa en resväska till som jag fyllde med alla dessa inköp och vi var spända om vi skulle klara Ryanairs hårda viktgränser på väskorna när vi skulle hem. jo, det gick bra, hade till och med lite marginal, hade kunnat köpa ännu mer... Ha ha!

Men mathållningen då? Nej, de fyra dagar jag var där klarade jag egentligen frukostarna bäst, åt sockerfri müsli tillsammans med fettfri journalist, ett kokt ägg, lite frukt och så kaffe förstås. Så där gick det bra. Någon lunch gick bra också med sallad och frukt. Men de andra måltiderna åt vi på Pizza Hut. Det blev panpizza, lamslagne och italiensk pizza. Man ska inte skylla ifrån sig men det var barnbarnet som valde matstället och jag tyckte att det hade varit jobbigt för alla om jag skulle ätit på något annat ställe. Så blev det. Väl hemma har jag återgått till min strikta Itrim-diet, och nu efter en vecka börjar vågen återigen att peka neråt.
Det är just det som är en lärdom, att man ska komma igen! Inte ge upp 'bara för att man har felat några dagar'! Bra för mig. För vad gör det i det långa loppet om jag åt lite mer än jag skulle i London, när vi i övrigt hade det så trevligt och kul?

Jag är förälskad - igen. I min underbara kofta från Odd Molly. Den är mjuk, varm, följsam. Jag ångrar inte köpet trots att den kostade lite. Köpte den dock på rea. Nu är jag ju nyfiken på att kanske köpa flera Odd Molly-kläder efter att jag "hittade" en outlet för just dessa kläder. De har förstås inte de senaste modellerna men mycket är ju ganska tidlöst.

 

Handen på hjärtat - hur viktigt är det att vikten håller sig inom ramen BMI 20-25? 

 

Det finns ju klart bevisat att samhället bejakar mest de som är smalare. Det är lättare att få jobb, lättare att skapa karriär, skaffa partner, man blir bättre behandlad i alla möjliga situationer om man är normalviktig. Till skillnad från de som är överviktiga som nästan dagligen får känna av att de är mindre värda. Det är fruktansvärt, och var och en bör granska sig själva och tänka till hur man behandlar sina medmänniskor. Vi kan ju inte veta varför just denna person är överviktig. Fördöm inte!

 

Det är också ett faktum att man har fastställt dessa ramar utifrån hälsoaspekt. De vars vikt ligger inom ramen BMI 20 - 25, är mindre sjuka enligt statistik från försäkringsbolag. Har man möjlighet att hålla sig inom dessa ramar, har man alltså större chans att hålla sig frisk och välmående.

 

Ändå hade jag tillåtit mig själv att hamna utanför dessa ramar. Jag slutade att väga mig eftersom jag visste att jag vägde mer än jag borde. Jag orkade inte ta tag i mitt problem. Jag lät det driva iväg. Till slut vaknade jag och insåg att jag måste satsa seriöst på det här med att minska i vikt om det ska bli resultat. Det här gör man inte "med vänsterhanden". Jag har minskat 10 kg nu, och har 5 kg kvar. Nu har jag metoden och vet att den fungerar, jag får stöd i min Itrim-grupp och hälsocoach, och min man har accepterat att våra fredagsmys är numera lite hälsosammare än förut.

 

 

 

Alla människor behöver belöningar. Varför? Jo, det är motivationshöjande. Motivationen ökar när vi strävar efter ett mål, och en belöning på vägen till målet ökar chansen för att vi ska nå dit vi vill.

 

I mitt fall handlar det om att nå min drömvikt. Jag har nått ett delmål, att gå ner tio kilo. Det tycker jag är bra gjort, men givetvis har jag fått jobba för det. Det var inte gratis. Vägen har varit kantad av tvivel, hopp, otålighet, glädje, bakslag och jävlaranamma. Men jag lyckades! Fem kilo till är målet till drömvikten där jag sedan ska stanna.

 

Jag belönade mig själv med nya träningsskor. Beställde de här Reebok-skorna dem från nätet, Sportamore.se. Smidigt och snabb leverans. Underbart lätta och sköna, och mycket snyggare än mina förra. Det ska bli ännu roligare att gå till gymmet nu!

 

 

 

Jag gillar dessa strumpor från Happy socks i glada färger. Det finns för både killar och tjejer i massor av olika färgkombinationer. Fick betala 79:-/paret.

 

 

 

Som jag lovade så kommer det här lite mer information om hur jag bestämde mig för att NU FÅR DET VARA NOG!

 

Jag kände att jag var ständigt sur, orkeslös, ville inte se mig själv i spegeln, ville absolut inte väga mig, och kläderna som hängde i min garderob var alla för trånga. Ofta handlade jag kläder som var aningen för små för att jag tänkte hela tiden att snart ska jag ändå gå ner, och då passar det här plagget. Men så blev det inte! Jag gick ju inte ner automatiskt, det gör ingen.

 

Jag har en arbetskamrat som för ett par år sedan gjorde en omvandling på ett ställe som heter Itrim. Hon berättade entusiastiskt hur de inspirerar och peppar sina medlemmar, man får äta allt men i mindre portioner, man fokuserar på motion, motivation och mat. Jag såg hur hon blomstrade upp och fort gick det när hon minskade i storlek! Namnet blev kvar i mitt minne, men det gick ytterligare två år i fördärvet (=okontrollerat ätande).

 

Men nu, när jag bestämde mig att NU ska det ske, så fick det bli Itrim. I min hemstad är det så lyckligt att Itrim är baserad på stans bästa gym, och gymmets hela utbud med alla pass och maskiner finns till hands för Itrim-medlemmar.

 

Jag anmälde mig där och hade min första hälsoanalys den 29.10 2012. Den tar en timme och jag och min hälsocoach går igenom mina vanor kring mat, motion och hur jag tänker kring mat. Det gjordes ett konditionstest där jag fick gå så fort jag kunde i 1,61 km på gåband med en pulsmätare på. Jag fick resultatet BRA kondition, och det var roligt! Jag har ändå försökt underhålla motionen med att springa en gång i veckan men det är förstås inte tillräckligt. Jag vägdes på en speciell TANITA-våg. 

 

Jaha, hur gick det här till? Att nästintill helt obemärkt ha ökat så mycket i vikt att man inte har lust att väga sig alls längre, för man vill inte se. Man blundar hellre. Och kör vidare. 

 

Orsakerna är förstås många. Men nu, när jag tagit tag i det här, och förhoppningsvis för sista gången, bestämt mig för att nå en hälsosam nivå, är det viktigt att man förstår vad det är som är just mina stötestenar. Annars kan man ju inte undvika dem när jag nått min drömvikt och ska börja äta "vanligt" igen.

 

Jag måste tyvärr inse och se sanningen i vitögat, att jag inte kan slarva med maten! Jag kan inte och får inte småäta för att jag har hoppat över lunchen. Det ena tar inte ut det andra, om jag nu trodde det! Det jag har gjort, är att sätta blodsockerbalansen ur spel. Stackars kropp vet inte hur den ska agera. Mycket insulin eller lite? Det är när blodsockret får sina dippar som suget blir som störst. Bättre med rätt sammansatt mat på bestämda tider, bort med bortförklaringar att jag inte kan äta när jag vill med det här jobbet. Det är ju inte sant. De dagar då jag inte kan äta en regelrätt lunch, ja då får jag exempelvis ha med mig en näringsbar eller näringsdryck. Punkt.

 

Och att ha en bra kondition borgar för en jämn och hög ämnesomsättning. Det mår man bra av. Man får energi och plötsligt känns det som att dygnet faktiskt har fler timmar! Konstigt det där, men så är det.

 

Förra året, 2012, i oktober bestämde jag mig att ta det här på allvar, och inte ge mig själv en chans att gå tillbaka till att blunda för min hälsa. För allt hänger ihop, hälsa, vikt, välmående, även till viss mån känsligheten för stress.

 

Så jag anmälde mig till Itrim. Och det har jag inte ångrat! Mer om det i kommande inlägg.

 

Jag har gått ner så mycket i vikt att det är nödvändigt med klädinköp. Nu gäller det att hålla huvudet iskallt så att jag inte bara tar första och bästa. Det gäller att tänka mer långsiktigt.

Frågor som jag måste besvara är:

 

Vad passar en kvinna som fyllt femtio?

Var, när och hur ska jag använda plagget?

Passar plagget ihop med mina övriga kläder?

Vad får det kosta?

 

Jag har alldeles för ofta gett efter för impulsköp och blivit attraherad av skyltfönsterkompositioner på trådsmala dockor. Helt missvisande och har jag köpt ett sådant plagg har det många gånger fått hänga kvar i garderoben. Sådana plagg, trots eventuellt reapris, blir på tok för dyra om de inte används!

 

Det är nog bättre att köpa mer sällan men då i stället satsa pengarna på dyrare kvalitetsplagg som blir ens älsklingar. Som känns riktigt riktigt bra redan i provhytten. Inte så som det ofta har blivit att jag tänkt att ja ja, jag får väl vika upp byxbenen eftersom dessa byxor är för långa eller oj, urringningen är nog lite för vid men det gör väl ine så mycket och liknande tankar. Bort med sådana kläder! Direkt. Om det inte känns heltigenom bra så häng tillbaka dem och köp dem INTE!

 

Sedan det där med att ha fyllt femtio. Jag ÄR ju inte en tonåring precis längre. Många kläder säljs med tanke på yngre människor, men det finns ju folk som har passerat den första halvan så att säga. Var hittar jag kläder till mig? Jo men visst finns det sk tantbutiker, och åh ja, visst har jag tittat in i sådana och till och med hittat något användbart där, men nej, känns lite som att MIN butik är INTE en tantbutik.

 

Vad ska jag tänka på vid val av kläder med tanke på åldern? Jag har kommit fram till att de ska vara bekväma. Det ska inte vara stora urringningar. Byxorna ska inte vara för låga i midjan. Inte för skrikiga färger.

Fast å andra sidan: jag gillar färger. På sommaren vill jag inte ha en t-shirt med för liten halslinning. Byxor med låg midja kan vara de snyggaste byxorna.

 

Nu har jag i alla fall köpt dessa ursnygga Kuyischi Linda Broken jeansen, och visst är de lite låga i midjan, men kvaliteten är underbar, de sitter bra och passar tillsammans med vad som helst, kavaj, linne, oversized tröja. Riktigt klassiska och snygga är de, eller vad tycker ni:

 

 

Jag har passerat den gränsen. Femtio år. Det låter mycket, och ÄR mycket. Handen på hjärtat, så kan jag erkänna att det kändes inte riktigt så där hejdundrandes roligt. Inte så att man hojtade till alla man mötte att, "hallå, jag ska fylla femtio, jippii!" Nej, nej.

På jobbet hade de ju fått reda på det, så där blev det tårta, kaffe och ett paket från företaget och ett från arbetskamraterna. Det var faktiskt väldgt gulligt att de hade samlat ihop till en liten present till mig. Jag tycker det är svårt att stå som mittpunkt, det är svårt att finna vettiga och minnesvärda ord, ha ha! Skönt när det var avklarat!

Jag ville inte vara hemma när dagen D kom. Så därför åkte jag och min man till Brasilien i två veckor. Det var skönt att vara där och att inte göra en stor affär av att fylla femtio. På bilden nedan sitter jag och tittar på havet i behaglig temperatur i Porto de Galinjas i Brasilien

För min del var det till exempel inte jobbigt att fylla trettio, eller fyrtio. Men femtio. Tänk själva. Det är mer än halvvägs.

Nej usch. Efter det så har jag faktiskt inte tänkt så mycket på det. Det var helt ok att fylla femtioett och femtiotvå. Åren går ju. Inget att göra något åt. Men en sak är säker: jag har nu samlat på mig mer än ett halvt sekels erfarenhet! Hoppas bara att jag kan förvalta den erfarenheten väl.

 

Vad har ni för känslor inför att fylla femtio? Hur ser ni på andra som fyller femtio? Vad är positivt, vad är negativt?

 

 

Detta är mitt första inlägg. Varför startade jag denna blogg? Av den enkla anledningen att jag letade på nätet efter en blogg för oss som är femtio år fyllda, med mode, mat, , hälsa, vikt och allt som livet handlar om för en kvinna i sina bästa dar, och kom fram till att det fanns alldeles för få sådana bloggar!

 

Då började jag fundera på om jag skulle kanske starta en sådan blogg, en som är riktad till alla som är intresserade av hur vi, femtio år fyllda har det, vad vi funderar på och hur vi funkar! Och inte minst för att vi, som är femtio år fyllda, ska få tips och inspiration på en blogg riktad till oss.

 

Jag som skriver är en kvinna som bor i en medelstor stad i Mellansverige, är gift för andra gången, bor med min man i en villa och har tre utflugna barn och några barnbarn, är femtio år fyllda, gillar motion och att gå på olika pass på gymmet, och har påbörjat ett viktminskningsprogram på Itrim. Mer om det senare. Vidare så gillar jag att fotografera och skriva, resa ibland och jag önskar att jag hade mer tid åt att reflektera över saker och ting.