Vad fick mig då att ändra inställning?
En dag när jag var runt 35 år, pajade min rygg totalt. Jag hade fruktansvärt ont i ryggen, mycket mer än vanligt, och jag gick förstås till läkaren som undersökte ryggen, det togs röntgen och det gjordes rutinkontroller för att utröna om jag hade fått diskbråck eller ryggskott osv. Kontrollerna visade inget speciellt, utan jag skulle vänta och försöka gå så skulle nog ryggen bli bra sas det. Men det blev den inte. Jag blev sämre och sämre, fick mer och mer ont i ryggen, det ryggonda låg överst allt annat. Jag hade helt enkelt helvetiskt ont. Jag kunde inte hitta någon ställning överhuvudtaget då jag skulle sluppit värken som överskuggade alla mina tankar. Jag kunde inte sitta, inte stå, inte gå inte ligga utan att det gjorde ont. Jag blev snedare och snedare i ryggen, som till slut såg ut som ett s. Jag var förstå flera gånger till doktorn, fick en annan doktor på vårdcentralen som förstod att det var något som inte blev bättre med tiden. Det gick fruktansvärt länge innan jag fick hjälp. Det var 7 månaders helvete jag gick igenom och jag trodde till slut att jag skulle dö, att jag hade fått cancer i ryggmärgen, att jag skulle behöva säga adjö till mina tre små barn. Jag började skissa på en text som mina barn skulle få läsa när de hade växt upp (utan sin mamma), och tänkte att nu måste vi ta en sista bild på oss tillsammans.
Till slut var jag så slut mentalt och kroppsligt att min dåvarande man körde mig till akuten där jag togs om hand. Jag blev kvar på sjukhusets ortopedavdelning i tre veckor som "ett intressant" fall, och det gjordes åtskilliga undersökningar på mig för att hitta orsaken till min extraordinära värk. Bland annat testades det om jag hade borrelia, stelkramp, jag fick bindvävsmassage, jag fick t o m prata med en psykiatriker om det onda kanske berodde på min egen hjärna... Till slut hittade de orsaken: det var ett stort diskbråck som tryckte in mot ryggkanalen och nervrötterna på höger sida. Att de inte hade hittat det tidigare berodde på att datortomografin var felaktigt gjord samt att ett test där man lyfter på benen vid liggande var negativt i mitt fall när det vid misstanke på diskbråck skulle vara positivt. Varför det var så vet jag inte, jag var helt slut och kunde inte tänka längre för all värk.
Jag lovade mig själv att om jag blir hjälpt så ska jag börja springa och jag ska se till att aldrig mera få ont i ryggen! Jag opererades och det lyckades bra.
Dagen efter operationen kunde jag gå, vilken lycka! Jag var svag, jag hade ju inte gått på länge, annat än korta korta smärtsamma steg och musklerna fick byggas upp först för att klara enkla rörelser. Snart gick jag fortare och fortare, varje dag, och sedan efter några månader senare började jag springa! Vilken underbar känsla!
Det är nu 20 år sedan. Jag har faktiskt inte haft ont i ryggen sedan dess. Och jag har fortsatt att springa, första åren så ofta jag bara kunde, ibland flera gånger i veckan. Och jag började träna kroppen i övrigt också. Jag upptäckte en ny värld. Jag mådde så bra.
Men de sista fem åren har jag minskat på takten, och har sprungit i bästa fall endast en gång i veckan. Tränat har jag också gjort alla dessa år. Vissa år mer, andra år mindre. Sakta började jag tänja mina gränser och glida in i en bekväm orörlighet med okontrollerat ätande.